Jag har fått en rätt knepig fråga som jag inte riktigt vet vad jag ska svara på. Jag har aldrig själv varit i samma situation och känt på samma sätt, därför känns det svårt att ge råd. Att ”allt blir dåligt och stressigt och parförhållandet blir katastrofalt” stämmer ju verkligen inte in på alla men för vissa blir det ju faktiskt så.
Så nu efterlyser jag råd från personer som känt likadant i tidig graviditet, vad valde ni och hur gick det sen? Kan tänka mig att det enda man önskar i en sån situation är att någon skulle kunna säga vad man borde göra, men man får inte glömma bort att ett sånt beslut är väldigt individuellt. Jag vet att många av mina läsare har varit i liknande situation för jag har flera gånger fått liknande frågor, så hjälp gärna denna tjej på rätt väg!
Det är bara att ge rådet att lyssna till sitt hjärta – vilken magkänsla man själv har. Jag var själv jätte nojig när jag fick beskedet, så många som skrämt upp en tidigare med skräckhistorier om graviditeter och hur det påverkar förhållandet redan då med alla hormoner i omlopp. Och allt det som väntar därtill. Vad hon än väljer så är det det rätta beslutet – finns inget ”fel” beslut och ingen som kan säga hur hon ska göra och inte. Väljer man abort så är det okej, det finns trots allt just för att vi ska ha möjligheten att kunna få välja själv. Väljer hon att behålla det kommer pusselbitarna att falla på sin plats så småningom. Och en annan sak värt att tänka på: alla är vi olika :) Ingen kan säga hur det kommer påverka just dig/er, det finns aldrig några garantier. Prata igenom det och känn efter. Men som tidigare sa: det går inte att ångra sitt barn. Du kanske ångrar tidpunkter mm men inte ditt barn.
Behåll barnet! Jag var i samma situation och har inte ångrat en endaste dag.
Det går inte att ångra sitt älskade barn, men man kan ångra sitt aborterade barn. Tänk på det!
Jag blev oplanerat gravid när jag var 18 och levde i ett stormigt ohälsosamt förhållande. Tvekade framtill v 11 hur jag skulle göra. Pappan ville absolut att jag skulle göra abort. Själv har jag alltid tyckt om barn och velat bli en ung mamma men jag ville också leva mitt ”egna liv” först.
Jag kom till sist till den insikten att det är bäst både för mig och barnet om jag gör abort, så det gjorde jag. Visst mådde jag dåligt efteråt men what doesn’t kill you only makes you stronger.
I dagens läge ångrar jag inte att jag gjorde aborten, jag vet att det var det rätta valet, hur fel det än kan låta i vissas öron. Nu är jag 26 år, har en utbildning och bra jobb, fast bostad, förlovad tillsammans med en underbar man och tillsammans har vi en son på snart 2 år.
Verkar som om de flesta som INTE gjort abort säger att du kommer ångra det.
Håller inte alls med, var gravid i vecka 9 när jag var 19 och gjorde abort, har inte gråtit över det eller känt mig dålig på något vis. Så det är helt upp till dig själv! Jag ångrar inte min abort, man hinner garanterat skaffa barn senare och ”vid rätt tillfälle”.
Mitt svar till denna person är att JA, förhållandet förändras efter att man fått barn. Det som förändras är att barnet kommer först. Om en partner inte är mogen så kan hen känna sig åsidosatt och vilja ha samma mängd uppmärksamhet som förr och då brukar det krascha. När man får barn måste båda vara medvetna att ens förhållande förändras och på vilket vis det förändras. För oss personligen blev det djupare och vi kom varandra närmare efter alla sömnlösa nätter med bebisskrik där vi till slut var så trötta att vi blev griniga bara någon glömt torka av bordet eller ställt fram ett par skor i hallen t.ex. :-) Den perioden går över och det är då man märker om förhållandet hållit :-)
Jag ville bara skriva här eftersom jag läste i en kommentar att abort rekommenderas ifall man är tveksam och inte glad, jag håller inte med om det. Jag själv är 28 år och gravid, jag är gravid och vårat barn är planerat och efterlängtat MEN i början av graviditeten var jag ändå väldigt olycklig och tveksam. Jag funderade massor på hur allting skall bli och att är det rätt beslut att skaffa barn, jag funderade också på att varför alla andra var glada och lyckliga som gravida men inte jag, jag kände mig nästan deprimerad. Nu är jag snart halvvägs och är världens lyckligaste och så förväntansfull inför barnets födelse. Jag inser nu att det finns massor med hormoner som spökar i början av en graviditet som kan göra att man känner sig nere och ledsen. Det är också fullt naturligt att man funderar på framtiden och är orolig för hur allt skall bli, det gör jag ännu också. Men jag håller med om att det är så viktigt att fundera själv över vad man vill och är man verkligen redo att bli förälder. Ville bara skriva att det är normalt att inte känna fullständig lycka under graviditeten, vi är alla så olika som människor. KRAM
Jag gjorde abort för ett år sedan. Befann mig i en riktigt dålig relation, slarvade med p-pillrena och blev gravid. Fick fruktansvärd ångest när det plussade och tänkte först att jag skulle behålla, utan att ha kontakt med pappan. Men jag som själv växt upp utan pappa började tänka och visst, jag har haft en ok barndom, en bra mamma, mat på borden (fastän jobbigt ekonomiskt konstant då min mamma varit ensamstående mest).
Men att vara 21 år utan bra jobb, utan utbildning, utan en stöttande partner. Jag har inget annat än kärlek att ge. Och att växa upp utan pappa är inte så jävla kul. Det blev (för mig iaf, säkert individuellt) som ett litet hål i min själ, ett hål man på diverse destruktiva sätt försöker fylla.
Jag kände att jag inte ville offra en bra framtid för både MIG och mitt framtida barn.
Jag gjorde abort. Jag gjorde slut. Och absolut, jag var ledsen i kanske två månader. Max.
Men nu går jag på universitetet och jag är sambo med en man som är världens mest underbara. Jag träffar tjejkompisar, har en massa tid för mig själv och kvalitetstid med min pojkvän, utvecklas mentalt och reser en massa.
Jag älskar barn och vill gärna ha ett eller två i framtiden. Men jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna, och jag vill att mitt barn ska ha en nöjd mamma och en bra pappa.
Klart att jag är glad att jag lever, min mamma gjorde ju inte abort. Men var fjärde graviditet blir ändå ett missfall och det är inte en tänkande varelse i magen. Men det är du. Och du lever bara en gång. Som ovanstående säger, känn aldrig någon skuld. Du är kvinna och DU bestämmer över DIN kropp.
Att skaffa barn gör man av en egoistisk anledning. Man vill bli älskad, man vill vara behövd. Alla andra gör det ju. Jag menar, var är man för en sorts kvinna om man är så misslyckad att man inte skaffar barn??
Jag gjorde också abort av en egoistisk anledning, för JAG vill ha ett bra liv och en bra framtid, för mig och mina potentiella framtida barn.
Vill bara visa att det faktiskt finns fler versioner än de som vill rättfärdiga att de behöll och påstår att du kommer vrida dig i ångestplågor i decennier efteråt. Jag gör det inte, det är ett som är säkert.
Jag blev oplanerat gravid när jag var 18år. Hade inget förhållande med han som var pappa till barnet. V8 märkte jag att jag var gravid och v10 gjorde jag abort. Jag har alltid tyckt om barn och velat ha barn men just då kände jag att jag inte ville ha barn eftersom jag inte hade utbildning, seriöst förhållande, ekonomi o.s.v. Och det var jätte jobbigt just då men ändå kände jag att jag gjorde rätt fast jag tog bort ett barn. Nu är jag 20år och tänker varje dag och funderar hur han/hon skulle vara, se ut och sånt men ändå känner jag att jag inte ångrar mig på något sätt. Det var rätt just då.
Men kommer vara en sak som alltid kommer följa med en och jag kommer alltid säkert fundera om det skulle ha blivit en flicka eller pojke o.s.v.
Man ska absolut inte vara rädd för att göra abort. Det finns INGA bevis på att en abort i yngre ålder orsakar missfall senare. Det viktigaste i en sån här situation är nog dock att LYSSNA PÅ SIG SJÄLV. Är man tveksam och inte glad skulle jag rekommendera att man inte fullföljer graviditeten. Speciellt inte om parförhållandet inte fungerar, ett barn mår ju bäst med trygga föräldrar. Man ska också minnas att man INTE dör av att ett parförhållande tar slut, livet går vidare!!! Oftast hittar man nåt bättre bara man vågar söka. Oavsett om detta ”bättre” är en ny relation eller nåt annat.
Viktigast är att oavsett hur du gör så ska du lyssna mest på dig själv. Gå ut i skogen, promenera långsamt, sätt handen på magen och bara KÄNN EFTER. Man hinner nog skaffa barn senare i livet också, så ingen fara om du väljer abort, känn ingen skuld. Kram på dig.
Jag blev oplanerat gravid månaden innan jag skulle fylla 18. Det är nu 10 år sedan, och jag kan säga att jag är SÅ glad över att de inte fanns bloggar, eller att man inte kunde surfa på internet på mobilerna som nu. Det står så mkt skit. Jag läste endast väntabarn böckerna ifrån MVC och andra tidningar. Det som skrivs på nätet är utifrån deras situation och hur dom upplever det hela, det betyder inte att eran upplevelse behöver bli likadan.
Dom allra flesta förstår att ett barns behov kommer i första hand, såklart de är krävande ibland men de överväger inte den glädje som kommer finnas för erat barn.
Jag förstår att du har mkt tankar/känslor, att vara gravid är som en bergochdalbana känslomässigt. Men de kommer gå över, och det blir bättre.
Jag ångrar inte mitt barn, faktum är att jag blev gravid bara efter 1 år och 9 månader då min son föddes.
Så idag har jag två underbara barn!. Att se dom gå tillsammans till skolan idag, göra läxor, se dom spela bandy utanför fönstret och höra dom säga att dom älskar mig gör varenda krävande sekund värt det.
Att sedan veta om att min syster har svårt att ens bli gravid får mig att känna att de inte är så självklart att ens få barn. Det är en gåva, och man klarar allt man måste och framför allt VILL göra.
Det är svårt och skriva om tips när man inte vet så mkt om just dig. Men jag hoppas du fick ut nånting av de jag skrivit.
Lycka till i ditt beslut oavsett vilken väg ni väljer att ta.
Jag blev också själv oplanerat gravid som 19 åring och både jag och barnets pappa hade precis tagit studenten, han hade ett tillfälligt jobb, jag var arbetslös och vi bodde fortfarande hemma. Många tankar for genom huvudet och även fast jag aldrig velat göra abort så skulle jag ljuga om det inte kommit i tanken, för självklart ville jag ha barn och haft en banlängtan sen tidig tonår men när allt blir svart på vitt i v 8 som de vart för mig så visste jag inte till 100 % hur jag ville göra pga våran situation MEN vi beslöt att behålla barnet, vi hade turen att min pojkvän hade jobb och vi kunde flytta ihop innan barnet kom. Idag är våran son nyss fyllda 2 år och vi ångrar inte en sekund att vi behöll honom! :)
Tänk på vad du vill och om du klarar av att ta hand om ett barn, de beslut du tar ska kännas rätt i hjärtat för dig!
Jag blev oplanerat gravid som 18-åring. Pappan var min pojkvän sedan lite mer än ett år tillbaka. Jag som alltid längtat efter barn fick fullständigt panik och visste inte vad jag skulle göra. En abort kändes inte rätt, behålla kändes jätteläskigt och mest av allt önskade jag bara att det skulle försvinna. Jag valde att skjuta alla mina hormoniga tankar åt sidan och fundera på vad jag hade valt om jag inte påverkades av den här chocken och hormonerna. Vad ville jag innerst inne och vilket beslut skulle jag kunna leva med? Jag sa till pojkvännen att jag behåller det vare sig han vill det eller ej och han fick välja om han ville stanna eller gå. Han valde att stanna.
Idag har vi en fantastiskt vacker son, född samma månad som er Joline och jag är gravid med ett litet syskon som är beräknat att komma i början av augusti. Det är ju såklart jobbigt att få barn och det tog ett tag innan jag fullt ut kunde njuta men vi ångrar det inte en enda sekund. Idag har vi varit tillsammans i 4½ år, förlovade i 3 och har snart 2 fantastiska barn ihop. Det här är vad jag alltid önskat mig av livet och varför skulle vi då vänta längre än nödvändigt?
Jag blev mamma när jag var 17 år och fick höra av andra hur jobbigt det skulle bli och man får inte sova och hur viktigt det var med utbildningen och bla bla bla det var dem som gjorde mig osäker och rädd.
Men jag och min pojkvän fick vår älskade son och livet förändrades för oss men till det bättre.Sonen var en nöjd baby,sov bra,åt bra och jag njöt av mammaledigheten i 2 år sedan tog jag tag i mina studier samtidigt som jag tog hand om vår son det var en ganska tuff tid,men min son gav mig så mycket att kämpa för.
I dag är sonen 11 år och har blivit storebror .Jag jobbar inom vården och sambon är egenföretagare.För 3 år sedan flyttade vi in i vårt nybyggda hus.Förhållandet med deras pappa har blivit starkare under alla år och vi har delat så mycket glädje men tyvärr också en hel del sorg men vi har alltid haft varandra så jag hoppas att du har någon som du kan lita på och kan prata med.
jag blev oplanerat gravid då jag var 19 år. vi hade nyss flyttat ihop. sambon ville helst göra en abort och jag velade hit och dit. jag pratade med mina föräldrar, barnmorska och terapeut men blev inte klokare av det. vårt beslut blev en abort. och jag, som så många andra ångrade beslutet någon vecka efteråt. tankar och funderingar om hur gammalt barnet skulle varit, namn o.s.v fanns nästan dagligen i huvudet. många tårar, många terapitimmar och 5 år efter aborten lättade det.
idag, 8år efter aborten kommer tankarna bara ibland. vi (samma sambo som då) har idag två små underbara barn. men tiden tills vi fick vårt första barn var jobbig. mitt hjärta bokstavligen värkte efter barn. men man måste komma ihåg att just då var det vårt beslut och det enda rätta. sådan var vår livssituation då. beslutet ångrade jag länge men slutligen måste man acceptera sina val och gå vidare.
så med facit i hand så var vårt beslut det enda rätta JUST DÅ. ja det var hemskt jobbigt, usch och fy! ångest som hette duga. men jag bearbetade det och accepterade att så beslutade vi då. man måste gå vidare! idag ser vår livssituation ut på ett annat vis och idag skulle jag göra annorlunda.
så kom ihåg hur du än gör så handlar du efter hur det känns bäst just NU. och om du väljer abort så kan man vara beredd på ett kaos inombords men terapi och acceptans är svaret (för min del). och om du väljer att behålla barnet så kommer du förhoppningsvis känna att det var det bästa beslutet. och om livet med barn blir svårt, så finns det även då hjälp att få från diverse håll. vilket beslut du än tar så är det, det bästa för dig, det måste du förstå och acceptera i efterhand.
jag önskar dig kraft och mod! lyssna till ditt hjärta!
Jag blev gravid med mitt första barn när jag var 21, det var då planerat av både min kille och mig själv. Min kille var lite orolig för att han inte skulle kunna ta hand om ett så litet barn men kände att vi tillsammans skulle klara av det, han visade sig bli en underbar lekfull pappa till våra idag två barn. Att ha barn har ändrat mycket, och vi har själva valt bort en del saker, samt prioriterat om i våra liv. Allt efter hur vi vill att våra barn uppväxt och barndom skall vara. Jag kände att jag hade så mycket att dela med mig av om livet trots min unga ålder, så många saker att lära mina barn, se dem utforska och upptäcka m.m. Att sköta och ta hand om barn var något som kändes som en självklar del i mitt liv om jag hade den chansen. Jag vet att det kan vara svårt, men jag tycker också att en viktig sak att tänka på i frågan om att skaffa barn är: Vilken barndom kommer jag kunna skapa tillsammans med detta barn, i vilken miljö kommer han växa upp, och hur närvarande kommer jag vara som mamma? Jag har kompisar till mig som en del skulle säga skaffade barn av fel anledningar. Den enda för att killen ville, men lämnade henne kort därpå, och den andre trodde att ett kärlekbarn kunde hjälpa förhållandet (båda är ensamstående idag med svåra/bråkiga relationer till barnen pappor). Dessa föräldrar är mkt nära vänner till mig, och jag dömer inte deras val. Men jag kan ibland tycka lite synd om deras barn som redan från ung ålder (dvs. 6mån och uppåt) fraktats fram och tillbaka hos vänner, bekanta och familj som är barnvakt i ur och skur dag som kväll som helger. Den lilla tiden som blir kvar efter jobb/dagis och på lediga dagar ska delas upp mellan mamman och pappan. Underbart att så många finns där och stöttar! Men samtidigt undrar jag hur detta lilla barn upplever det? Barn är mer komplexa i sitt känsloliv än vad vi tror redan i tidig ålder. Jag tycker att man ska tänka igenom hur man kommer att vara som mamma, kommer man försöka ta tillvara på den tid man för över efter jobb osv till sitt barn för lite mamma-barntid, varva ner och läsa bok eller måla, busa i kvällsbadet, köra kvällsmaten framför en favoritbarnfilm bara för att man kan. Eller kommer man köra på sitt eget race och försöka träffa kompisar, komma ut på egen hand? Hur skulle du föreställa en dag tillsammans själv med dig och ditt barn när barnet är lite äldre? Åka runt till kompisar och familj och hänga där och hälsa på ofta, eller göra egna utflykter till parken, öppna förskolan, aktiviteter som kommunen erbjuder. Vad jag menar är, hur skulle du föreställa dig ditt liv med en bebis, som sedan kan krypa och gå, och sedan prata och trotsa, skratta och önska saker. Och hur mkt ansvar och stöd/hjälp skulle du lägga på de omkring dig? För barn utvecklas, i samma takt som du i din föräldraroll men också som ung vuxen. Och alla hjälpsamma runtomkring finns där, absolut, men barnet är ju först och främst ditt ansvar. Och barnen älskar sina föräldrar, även om de tycker att det är kul hos mor och farföräldrar mfl. Så är trygga hemmet bäst, om de har ett sådant. Om man är beredd på älska sitt barn, och utvecklas tillsammans med det, så kommer man aldrig ångra sig, inte ens i de svåra stunderna (för de kommer, gång på gång!) Det är underbart att se sitt barn skina upp på morgonen och sträcka ut armarna när man kommer, som ropar ”mamma, mamma!” när man hämtar på dagis, som säger ”älskar dig”. Men det hugger i hjärtat när jag ser ett barn som är vilset i hjärtat, tyst och inneslutet i sitt tal och sin relation till andra barn och vuxna. Som ser ut att ha så mycket att säga, men som sitter tyst och pillar på sin leksak, eller som sparkar och slåss för att få uppmärksamhet. Jag är varken för eller emot, men vädjar bara att tänka på barnets bästa och inte enbart på sina egna känslor, i den mån man kan och klarar av. Beslutet ska vara ditt eget, men är man osäker ta gärna stöd och diskutera med de runt omkring dig som du känner inte skulle döma dig och dina alternativ för fort utan som kan försöka se det från din sida. :)
Har tre barn, men de kunde ha varit fyra… Mellan första och andra barnet blev jag gravid men vid rutin UL i v.12 såg läkaren ingen hjärtaktivitet hos fostret och det hade slutat växa. Jag fick abortpiller och förlossningsvärkar och födde ut det döda fostret. :( Det var de hemskaste veckorna i mitt liv och jag undrar ännu om det var en pojke eller flicka, hur han/hon sett ut osv. Med tiden känns det lite lättare kanske och hanterbart, men man glömmer aldrig och sorgen finns alltid där… Nu är ju du i en annan livssituation, och yngre, men vår första var inte heller planerad och jag kunde inte göra abort, hade en sådan känsla att jag aldrig skulle kunna göra det, men senare blev jag illa tvungen iaf. :( Lyssna och tro på dig själv är rådet jag har att ge och lycka till vad du än bestämmer dig för.
När ja var 19 år blev ja gravid och mitt förhållande hade redan tagit slut innan ja fick reda på detta. Men jag kände redan från första stund att om man vill så klarar man av det. Barnets pappa ville få mig till att göra abort men jag skulle aldrig klara av det. Och idag är ja 20 år och har en underbar liten dotter på snart 5 månader och fortfarande ingen jätte bra relation till hennes pappa. Men jag klarar mig bra själv och får mycket stöd av familj och vänner. Mitt ända råd är att man ska skita i alla andra och gå efter hur man själv känner!
Jag blev gravid 6 dagar efter jag fyllde 18. Fick min dotter innan jag fyllde 19.
Barn är absolut inte det lättaste att ta hand om men det är helt underbart med barn oxå. När man får känslan att man är behövd, man älskar av hela sitt hjärta och att se de där underbara leendet :)
Jag hade kille när jag fick dottern MEN han fanns aldrig där, jag stod själv med henne 24/7.. Men jag älskar min dotter nåt så otroligt och jag ångrar henne inte alls. Just nu lever jag med min nuvarande sambo som inte är far till min dotter och han är det bästa som har hänt oss :) Lycka till och jag tror att du är den anda som kan avgöra om du vill behålla bebis eller inte.. Men tänk noga :)
Jag blev oplanerat gravid som 17 åring, och trots att jag var babysjuk kom det nog som en chock. Var väldigt orolig för vad föräldrarna/omgivningen skulle tycka och tänka, och var väldigt osäker på mig själv. Hade varit tillsammans med min pojkvän i några månader, och även fast vårt förhållande var nytt så planerade vi hur livet skulle bli med ett barn, och vad barnet skulle heta. Min pojkvän blev dock allt mer osäker och ville tillslut inte behålla barnet. Jag gjorde en medicinsk abort i vecka 9 och allt kändes overkligt. Aborten var den värsta smärtan jag nånsin varit med om. Jag hade jätte svårt att förstå att jag inte längre hade ett barn i magen, och vårt förhållande blev allt sämre. Just före jag skulle fylla 19 år så bestämde jag mig att nu är det allt eller inget, att jag inte längre kunde leva utan ett barn trots att jag hade mycket på gång (flytt heimfrån, studier på kommande) och jag blev snabbt gravid (fast jag hade förväntat mig att det skulle ta längre). Min pojkvän skulle kanske ha önskat att vänta några år till, men han var ju med mig dagen då jag gjorde abort och varit tillsammans med de åren efter och viste hur jobbigt det hade varit för mig. Nu 7 år senare har vi två härliga barn och jag är så glad för att jag blev mamma som 19 åring!
Jag blev oplanerat gravid då jag var 22 år. Med en kille som inte var min pojkvän. För mig fanns inte alternativet att göra abort. Föräldrarna ville vi skulle göra abort. Men jag visste att jag inte kunde ta ett liv.
Nu i dag är barnet fyllda 16 år. En gosse som är hur smart och vacker som helst. Vi är fortfarande tillsammans och har en dotter och ett till på kommande.
Barn är en gåva och du kommer att älska barnet mera än dig själv då det föds. Livet är värdefullt och låt inga känslor säga åt dig att ta oföränderliga beslut. Du kommer att ångra en abort och ert förhållande kommer med säkerhet att ta slut.
Kämpa för barnet, det är ditt kött och blod.
Blev själv mamma som 20 åring och fick själv så som alla andra unga mammor höra att mitt liv tar slut o allt kommer o vara jobbigt o så vidare. Själv valde jag att behålla barnet fast jag o barnets far inte varit så farligt länge tillsammans. O bra ha de gått! Visst har det varit jobbigt stundvis o visst ha förhållandet lidit ibland, men det gör det nog oberoende hur gammal man är! Själv tycker jag att man inte ska ta åt sig om vad omgivningen säger o tycker, du e de som måste leva med beslutet du gör! :) livet blir ju nog lite mer krångligare med barn, men barnen förstör inte ditt liv. Vissa saker får man jobba mera på då man har barn som tex att hålla förhållandet i liv, men om ett förhållande tar slut pga barn så då har förhållandet inte vari bra från början, det e min åsikt! :)
Jag har varit i den situationen fick reda på att jag var gravid i v 9 när jag var 19år. Hade aldrig haft planer på att bli gravid vid den åldern utan ville vänta till jag hade fått rest runt i världen och jobbat mig uppåt.
Fick prata med en kurator efter att jag gjort UL och berättade där hur jag kände och kom fram till att jag var redo och skulle klara av det även om min partner inte ville samma sak. Jag hade tidigare sagt att jag inte skulle klara av abort om det inte fanns stöd från han, det fick jag inte och valde då att fortsätta graviditeten trots att jag inte hade hans stöd.
Idag sitter sitter min fine 5åring bredvid mig och jag är oerhört lycklig, även fast mina planer var att inte ha barn förrän vid 30 och allt kanske inte gått som jag velat men man måste själv känna om det är något man skulle klara av och lägga saker åt sidan.
Att ha barn behöver inte stoppa ens planer, det finns så oerhört många saker man kan göra med barn.
Jag själv har aldrig upplevt att jag har gett upp mina planer utan jag har planerat med min son i bilden och det kanske tar längre tid att nå sitt mål eller längre tid att göra saker men man blir klar och kommer i mål.
Nu är jag inte riktigt i samma situation men kände det samma i början av graviditeten.
Jag är 26 år och är oplanerat gravid med vårt tredje barn så jag har ju en helt annan utgångspunkt.
För mig var de första veckorna väldigt jobbiga eftersom jag verkligen inte ville va gravid men verkligen inte göra abort heller, visste inte hur jag skulle orka med 3 små barn samtidigt och förhållandet blev ”skit” iom mitt humör.
Vi valde att behålla barnet och vartefter veckorna går blir både mitt humör å förhållande bara bättre å bättre tillbakas. Men sen vet jag vet ju hur mycket glädje (och givetvis massor med jobb och uppoffringar) ett barn skänker både mig, min partner och våra barn :)
Tycker det verkar som personen i fråga verkar vara i chock och på väg till att bli en aning deprimerad? Så mitt råd är nog att prata ordentligt med din partner och ta kontakt med en kurator/psykolog. Kan vara skönt att ha någon utomstående som lyssnar och kanske kan ge råd och sin syn på saken?
Själv blev jag gravid med min föredetta pojkvän när vi var tillsammans. Han hotade med att ta livet av sig om jag behöll barnet. Även hans storasyster som var 27år gammal, ringde mig och sa att hon betalar allt och ”att jag inte kan förstöra hennes lillebrors liv” genom att behålla vårat barn. Själv vågade jag inte berätta för hans föräldrar, då han hade sagt att jag inte fick. Det slutade med att jag gjorde aborten, även fast jag inte ville. Jag ville behålla barnet, trots min unga ålder.
Att jag gjorde aborten, var ett av det största misstaget i hela mitt liv, på sätt o vis. Jag ångrade det genast jag tagit pillren, och plötsligt sjönk jag in i en ”jag vill inte leva längre”-bubbla. Varför skulle jag ha rätt att leva, när inte mitt barn hade chansen till det. Jag försökte ta mitt liv med piller o alkohol, men misslyckades. Det går inte en enda dag, utan att tänka på aborten. Man undrar helatiden, om det hade varit en flicka eller pojke, glad eller ledsen, lik mig eller sin far..
Några veckor senare fick jag infektion och hamnade på skrapning..
Nu lever jag med min nya man, vi bor i ett egnahemshus o har en liten pojke som heter Oliver. Även om vi hade två missfall innan, och läkarna trodde att det kom pga aborten. Jag var så ledsen o hatade mig själv. Hade jag förstört mitt liv helt? Kommer jag aldrig mera bli gravid igen? Måste jag straffas hela mitt liv, pga ett misstag? Kommer jag aldrig mera få chansen att bli mamma?
Men, om jag inte hade tagit aborten, så skulle jag inte ha just den här familjen som jag har idag, troligen skulle jag levt ensam även idag om jag behållit barnet då. Men jag tror ändå att jag hade varit glad över att leva så, lika glad som jag är nu.
Om du gör aborten, kommer du definitivt att ångra dig. Du kommer ha så många ”tänk om” frågor.. o bara av att se ett barn ute på stan, kommer att få dig att må dåligt. Hur/vad du än väljer att göra, så har du säkert många som stöttar dig o många som hjälper dig då du har det svårt. Men speciellt om du behåller barnet; visst är det jobbigt o du blir trött av att sköta barnet 24/7, men det är det värt. ”Nobody said it would be easy, they just promised it would be worth it.” !