JANINAS

Det var i fredags som förvärkarna började. Väldigt milda, kändes mest som mensvärk som kom och gick. Molvärk, och emellanåt kom de i samband med sammandragning. Tänkte inte desto mer på det än att kroppen förberedde sig, jag var ju trots allt i vecka 39+1 då och skulle föda om sisådär en vecka. Trodde jag.

Dagen gick undan utan desto större problem eller funderingar. Under eftermiddagen lugnade förvärkarna ner sig och mot kvällen kände jag knappt av något alls. Förutom ett väldans tryck neråt ibland. Jag beskrev det som att det kändes som en melon försökte tryckas ut genom baken. Så hade det känts flera veckor redan fast trycket hade ökat aningen. Mina systrar kom hit på kvällen och vi hade fredagsmys med glass, jordgubbar, skumvin (inte åt mig förstås) och kaffe. Riktigt mysigt! Vi pratade lite om morsdagskaffet på söndag, och jag skojade om att jag inte kan komma för jag ska ju föda barn då. Det hade jag ju bestämt för länge sen.

Under natten fortsatte förvärkarna, fast då kände jag mest av dem när jag vände på mig i sängen. Det kändes precis som under dagen, som mensvärk. Störde min sömn lite mer än vanligt och jag sa åt Daniel på morgonen att jag tror förlossningen inte är så väldigt långt borta. Trodde dock fortfarande att det skulle hända nåt först om en vecka ungefär.

Allt var som vanligt på lördagsmorgonen. Rätt täta sammandragningar som gjorde lite ont emellanåt, men inget alarmerande. Vi hade planerat att besöka inomhuslekparken Swingeling under dagen och jag passade på att färga håret som jag ville hinna göra en sista gång före förlossningen. Då var klockan 10-11 och vissa sammandragningar gjorde riktigt ont, men jag kunde fortfarande bete mig som vanligt under toppen av varje sammandragning och då är det lugnt. Kunde gå, prata och andas normalt när det kändes som värst, så då var det ännu inte så farligt. Förlossningen var inte aktuell ännu på några dagar, trodde jag då.

Färgade håret färdigt och satte igång att laga hemgjord pizza. Klockan var ca. 12. Kände att smärtan kom oftare och blev lite intensivare, fick mer ont i ryggen under värkarna men de var fortfarande oregelbundna. Ibland kom de med 10 minuters mellanrum, ibland 30. Av tidigare erfarenheter så var det ännu inte alarmerande. Jag skulle åtminstone inte föda idag.

Under tiden Daniel hjälpte till att kavla ut pizzadegen gick jag på toaletten och märkte att det kändes läskigt att kissa, det kändes nämligen som att hon låg och tryckte på något otroligt. Fick en värk nästan genast när jag satt mig ner på toan och när jag var färdig märkte jag att det kommit en blodig flytning i trosan också. Inte mycket, men ett klart tecken på att förlossningen kanske inte var så långt borta som jag trodde.

Jag ropade genast på Daniel och berättade vad jag upptäckt, varpå han frågade om vi ska åka in nudå? Nej ännu är det inte dags. Sammandragningarna måste vara tätare och jag vill hellre vänta hemma än på sjukhuset. Trodde ändå fortfarande att det skulle dröja minst ett dygn till, fast det höll inte Daniel med om. Han såg hur ont jag började ha mellan varven och var rätt säker på att det blir förlossning under dagen.

Så efter en kort diskussion kom vi överens om att det inte blir något Swingeling efter lunchen, istället borde vi föra barnen till min mamma medans vi hinner. Planen var att moster Josefin skulle vara här hemma med dem när det var dags att föda men ifall det skulle dröja ett dygn så kunde de gott vara hos min mamma istället. Så efter maten packade jag en väska åt barnen, ingen stress ännu. Men jag kände hur adrenalinet börjat pumpa och jag blev väldigt tankspridd. Att jag skulle föda snart både skrämde mig och gjorde mig ivrig. Jag hade ett stort jobb framför mig och blev riktigt nervös när jag insåg att det kanske var pågång redan.

Lite efter klockan 15 åkte vi iväg mot Oravais och innan vi ens kommit oss ur stan så märkte jag hur värkarna blev regelbundna med en gång. 7 minuter mellan varje värk, exakt. Vissa gjorde mer ont än andra. När det gjorde som mest ont kunde jag inte prata normalt och ville helst hålla andan.

Så fortsatte det tills vi kommit tillbaks till Vasa. Vi bestämde att försöka påskynda värkarbetet genom att gå runt på Biltema. Nästan med en gång blev det tätare mellan värkarna och efter 15 minuter var det bara kring 4 minuter emellan. Det hade börjat göra riktigt ont och det var dags att åka hem tyckte jag.

När vi kom hem kokade Daniel en kopp kaffe åt sig och vi satt vid köksbordet och funderade vad vi skulle göra härnäst. Klockan var 17:50. När jag satt ner kom värkarna med 5-6 minuters mellanrum, men så fort jag steg upp ändrades det till 2-3 minuter. Eftersom jag inte hunnit få bedövning tidigare och gärna ville prova på något tyckte jag vi kunde åka in så det inte skulle bli för sent. Vid det laget hade jag så ont när jag fick en värk att jag ville stå böjd över något och ha Daniel att trycka sina händer mot ryggslutet. På så sätt hanterade jag värkarna. Jag packade det allra sista i BB-väskan och vi åkte till sjukhuset som ligger ca. 5 minuters bilfärd bort.

18:30 kom vi in till förlossningen. Jag blev undersökt och var öppen 5-6 cm. Babyns huvud lågt riktigt lågt och tryckte på. Vi fick genast gå till ett förlossningsrum och jag fick gå på toaletten och byta om.

Kände hur värkarna kom tätare efter undersökningen, nu med 1-2 minuters mellanrum och Daniel fick stå och och massera min rygg medans jag stödde mig mot sängkanten. Fattade att det var nära nu. La mig ner på sängen och blev kopplad till CTG. Babyns hjärta slog på fint och efter liten diskussion började de förbereda för att ge mig lokalbedövning. Spinalbedövning som jag skulle velat prova på var det redan för sent för. Jag var nu öppen 8-9 cm och klockan var 18:50. Läkaren kom in och tog hål på hinnorna och gav mig bedövning.

Jag hann få lindring en liten liten stund innan jag kände att det började trycka på riktigt ordentligt. Bedövningen hjälpte inte längre och nu var det dags kände jag! Vände mig på rygg och blev undersökt, babyn låg nu strax innanför. Krystvärkarna var inte riktigt så intensiva ännu men jag fick börja krysta lite smått för att få ner henne den sista biten. Några minuter senare, klockan 19:37 blev allt väldigt intensivt och krystningsskedet var i full gång.

Jag tog tag i knäna och krystade för allt jag var värd vid varje värk, som nu kom med 30 sekunders mellanrum. Huvudet syntes med en gång och jag fick känna med handen. Det gav mig ännu mer motivation att ta i ordentligt. Daniel stod bredvid och lugnade mig, berättade hur nära det var tills allt var över. Han såg på hur hon efter varje krystvärk syntes lite mer. Det som för mig kändes som en evighet varade bara 13 minuter och när jag var säker på att jag skulle dö av smärta kom hon äntligen ut. 10 maj kl. 19:48.

En liten Milou som vägde 3320 g och var 49,5 cm kort. Alldeles, alldeles bedårande! ♥

Ögonblicket som inte går att beskrivas med ord. Tredje gången och precis lika magiskt.

Hud mot hud med pappa sålänge jag duschade. Där sov hon gott!

Mostrarna och Jakob kom en liten stund på söndagen för att beskåda underverket.

Vi bad om tidig hemgång även denna gång och fick åka hem på söndag kväll när hon blivit ett dygn gammal.

Första gången i storasysters famn. Som Nicolina väntat på det ögonblicket! Joline var lite blyg för babyn och höll sig på avstånd.