JANINAS

Nu är vi Brändöbor igen, på riktigt. Jag har känt mig så stressad de senaste dagarna med all flytt så jag har inte riktigt hunnit känna efter hur bra det känns, men igår när vi var nere i lekparken som vi hängde i nästan dagligen förut kunde jag stanna upp lite och känna efter. När jag såg mig omkring och kände efter, så kändes allt så overkligt. Att vara där på samma ställe igen, var vi har så många minnen kändes så overkligt bra. Det känns nästan som en dröm ännu alltsammans.

Nicolina som haft magont den senaste veckan har varit helt som vanligt sen vi kom hit, om inte lyckligare än vanligt. Ifall magontet berodde på bacilusker eller stress över att hemmet i Nykarleby varit som en krigszon den senaste veckan vet jag inte, men nu är hon sig själv igen och det är huvudsaken. Både hon och Joline sover längre på morgnarna och är så harmoniska på något vis. Jag var lite orolig över hur Joline skulle ta hela flytten, och speciellt första natten eftersom de kom hit rätt sent och hela lägenheten var upponer, men det gick över förväntan. Jag blev smått chockad faktiskt över hur bra det gick, det var bara ”godnatt, sov gott, älskar dig, syns imorgon” och så drack hon sin mjölkflaska och sov sen hela natten utan problem. På morgonen stod de båda redan innan frukosten i köksfönstret och kollade på lekparken utanför, och frågade gång på gång när vi ska gå ut och leka. Joline tycker det är så intressant att va ut och gå och kolla på all liv och rörelse, och Nicolina berättar stolt åt alla andra barn i lekparken här utanför att vi bor i det stora huset mittemot.

Även om det redan känns som hemma för oss alla så är det en bit kvar innan det ser ut som ett hem, men vi jobbar på här varje dag och så småningom kan man väl ta det lite lugnt och inse att vi faktiskt är här nu.