
Regnet har fortsatt ösa ner hela dagen, så lägenheten är därmed skinande ren. Vi hjälptes åt båda föräldrarna och ungarna var ovanligt samarbetsvilliga. Sen lagade vi (läs: Daniel!! .. med min receptbok och min hjälp) fiskpaj, och där i något skede kom min äldsta syster Jenny hit. Hon stannade här hela dagen och jag bakade chokladmuffins. Sen när ungarna skulle nattas borstade hon Nicolina’s tänder och läste en nattsaga. Vilken fantastisk moster ♥
Som ni ser högst upp så började Joline i samband med flytten hem, dra sig upp på precis allt. Hon har ju gjort det lite smått förut, men nu är hon helt galen och ska upp överallt. Även där hon inte egentligen når upp, och då faller hon ju förstås ofta eftersom hon inte kan ta sig ner i sittläge från så höga höjder, så det blir en massa gråt och tröstande. Men hittills har hon klarat sig bra med endast ett eller två ynkliga blåmärken i pannan.
Det händer så mycket i Joline’s liv just nu. Eftersom hon drar sig upp mot allt har vi även sänkt spjälsängen idag. När jag gick förbi sovrummet och fick syn på sängen fick jag en klump i magen. Jag insåg att nu är hon verkligen ingen liten bebis längre! Jag ville bara säga åt Daniel att höja sängen tillbaks, ha den så bara nån vecka till. Det går så himla fort och även om jag älskar att se henne göra framsteg, så får jag ångest när jag tänker på att om endast fyra månader blir hon ETT år. Vart fan har det här året tagit vägen? Jag låg ju nyss i förlossningssalen! Nu vill jag verkligen trycka på pausknappen och ha kvar min baby bara liiite till. Jag vill inte att hon ska växa upp så snabbt! Jag vill ha kvar min bebis! Sån här ångest hade jag aldrig när Nicolina var liten. Nu tror jag att jag förstår varför den minsta alltid kommer vara lillan i familjen. För jag känner redan hur jag inte hinner med och jag vill bara hålla henne kvar. Vara min lilla lilla bebis föralltid. Ååh! Detta gör ont i mammahjärtat.







